I skuggan av nya lagförslag om visitationszoner framträder en oroande utveckling i Sverige. Vad som presenteras som ett verktyg för att bekämpa gängkriminalitet, riskerar istället att underminera grundläggande mänskliga rättigheter och fördjupa misstron mot rättsstaten. Kritiker varnar: Sverige riskerar att stärka en polisstat där oskyldiga medborgare kan bli måltavlor baserat på sitt utseende.
Under gårdagens presskonferens presenterades regeringens nya lagförslag om visitationszoner, ett steg som enligt justitieminister Gunnar Strömmer och andra politiker är nödvändigt för att bekämpa den ökande gängkriminaliteten i landet. Från och med den 1 mars ska polisen kunna inrätta tillfälliga områden där de har rätt att visitera personer och genomsöka fordon utan krav på konkret brottsmisstanke. Syftet, säger regeringen, är preventivt.
Men kritiken lät inte vänta på sig. Redan under remisstiden, som kritiker pekar ut som orimligt kort och över jul- och nyårshelgerna, uttryckte kvalificerade jurister oro över att förslaget strider mot grundlagen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Särskilt oroande är risken för godtyckliga ingripanden och diskriminering.
I centrum för debatten står inte bara effektiviteten av sådana åtgärder i kampen mot brott, utan även den potentiella inverkan på oskyldiga medborgares friheter. Kritiker varnar för att visitationszoner inte bara kommer att leda till en ökad känsla av osäkerhet och utsatthet bland invånare i vissa områden utan även till en fördjupad klyfta mellan polisen och de samhällen de är satta att skydda.
Flera tunga remissinstanser, däribland Svea hovrätt, Justitiekanslern och Justitieombudsmannen (JO), har uttryckt sina reservationer. De understryker att även om behovet av nya verktyg för polisen är förståeligt, måste varje nytt ingrepp i individens friheter vägas noggrant mot risken för grundlagsbrott och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Trots regeringens försäkringar om att zonerna kommer att vara tillfälliga och att insatserna ska dokumenteras noggrant för efterföljande granskning, finns det en utbredd skepsis. Kritiker menar att lagförslaget i praktiken öppnar för en ökad användning av profilering och att det riskerar att stigmatisera vissa grupper i samhället.
Den verkliga lösningen på problemet med gängkriminalitet, argumenterar många, ligger inte i att ge polisen bredare befogenheter som kan missbrukas, utan i att adressera de grundläggande orsakerna till kriminalitet, som socioekonomisk ojämlikhet, segregation och brist på framtidstro hos unga.
Som Sverige står inför denna kritiska vändpunkt, är det avgörande att lagstiftare lyssnar till kritikerna och söker balansen mellan att effektivt bekämpa kriminalitet och att värna om de rättigheter som är fundamentala för en demokratisk rättsstat. Annars riskerar Sverige att gå en farlig väg mot en polisstat, där förtroendet mellan medborgare och stat eroderas ytterligare.
