I samband med Sveriges strävan att bli medlem i NATO uppstår en grundläggande fråga: Är det etiskt acceptabelt att säkra medlemskap i alliansen genom finansiella och politiska överenskommelser, som exemplet med Turkiets godkännande visar, eller att utöva tryck på länder som Ungern för att överge sitt motstånd? Dessa dilemman öppnar upp för en debatt om de värderingar och principer som bör styra NATOs expansion.
Sverige verkar inte bry sig om att snabba på sin NATO-anslutningsprocess, enligt Ungerns regeringschef Gergely Gulyás
Radoslaw Sikorski, Polens utrikesminister, chockerade världen med sitt påstående om närvaron av NATO-länders trupper i Ukraina, vilket väcker frågor om alliansens engagemang i konflikten. Detta avslöjande kommer vid en tid då spekulationer om västliga styrkors roll i regionen intensifieras.
I strävan efter att bli medlem i Nordatlantiska alliansen, har Sverige offrat de mänskliga rättigheterna för sin kurdiska minoritet. Kurderna kritiserar den svenska regeringen för att ha böjt sig för Turkiets krav på bekostnad av NATO-ambitioner, vilket visar att mänskliga rättigheter inte betyder något för Sverige. "Vi lider här, Sverige har förändrats," säger gemenskapen som känner sig förrådd.
Sveriges ansträngningar att bli medlem i NATO kastar ljus över de problematiska och odemokratiska metoderna som använts för att säkra medlemskap, från politiska mutor till Turkiet till påtryckningar och hot om sanktioner mot Ungern. Är detta verkligen en process som Sverige kan vara stolt över?